Älskade hundägare.

Jag tänker börja med att skriva att jag inte hatar hundar. Jag hatar inte heller hundägare eller folk som gillar hundar. Däremot avskyr jag pack som skaffar jyckar! Det är nämligen en helt annan sak. Det finns många olika typer av oansvariga hundägare och jag tänkte lista dem här en sväng eftersom jag har grymt tråkigt. Det har förmodligen du också om du sitter här och läser.

Vi kan börja med pensionären: Pensionären har nu förverkligat sin dröm….Eller nåja. Det var inte en dröm förrän på senare dar när ungarna flyttat ut och fortplantningsorganen torkat ihop sedan länge. Då blir pensionären plötsligt förälder igen! Hunden är av sorten liten och ful och pensionären väljer ett namn av typen ”fiffi”, eller ”plutten”.  Det finns ingen anledning att träna denna hund i lydnad eftersom den är så liten och söt. Det tycker alla! Enligt pensionären själv. Att hunden drar i kopplet så att huvudet hänger i en tunn tråd är inte heller ett problem. Pensionären skaffar då ett löpkoppel i vilket hunden kan springa iväg över cykelstigarna. Detta skulle kunna vara godtagbart om det inte vore för att pensionären inom en snar framtid vill ha en kompis till lilla ”fiffi” och sedan eskalerar det tills men står på huvudet över sex miljoner löpsnören fästade vid sex miljoner bjäbbande ”hundar”. Hunden bjäbbar ständigt rakt ut i luften. Den binds utanför affären och där står den med sina variga ögon, sin tofs på huvudet, och sin slemmiga mun. Den luktar pensionärslya och för ett olidligt oväsen.  Pensionären tycker att det är gulligt och gör sig ingen brådska! Pensionären är noga med att påtala för sin omgivning hur lydig ”fiffi” är. Hemma. Det är alla andras fel att ”fiffi” beter sig som ett kg stressad amfetamin med kolsyra så fort den befinner sig i någon form av omgivning!

Coolingen: Coolingen är pinsamhet personifierad. Coolingen har aldrig haft hund, aldrig hört talas om hund, och nästan aldrig sett en hund i verkliga livet. Däremot har han hört begreppet ”kamphund” och nästan dött av wowkänsla!  Coolingen, som helt saknar kunskap om hundar, och allting annat för den delen, köper sig således en ”kamphund”. Hunden hittar han på blocket för en billig peng och han är helt övertygad om att han gjort ett riktigt kap! En ”äkta” pitbull” för bara 500 kr. Wow igen.  Hunden får namnet ”Killer” eller ”Beast” och coolingen ryser av sin egen coolhet varje gång han tänker på sin mördarmaskin. För så gillar han att benämna hunden som nu är det enda han pratar om! Dagligen berättar han för polarna hur han mött än den ena än den andra som förtvivlat stannat och ropat ”neej snälla kom inte hit med din mööördarhund. Skona mig! Jag är så rädd!!” I verkligheten har detta aldrig inträffat. Aldrig någonsin. Och det kommer inte att göra det heller.

I coolingens huvud har han en livsfarlig  best i sin ägo. En best som älskar honom och lyder hans minsta vink och som han kontrollerar med järnhand. Det är han som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö! En otrolig mängd försvarsmekanismer arbetar bort hur mycket han ångrar sig varje gång hans trogne vän pinkar på hallmattan och ylar om nätterna.  Nästa problem kommer då coolingen inser att omgivningen inte alls är intresserade av, eller ens rädda för hans blandraskap…För nu börjar han inse att hans pitbull inte alls ser ut som en pitbull utan som en gris med alldeles för lång tunga. Då slår halvpaniken till och coolingen måste handla kvickt! Han köper alltså en ”pitbullhandske”!  Dvs någon form av vante som han klipper av fingrarna på. Sedan går han på promenad, med armen upphållen framför sig i böjt läge. Det är ett försök att få det att se ut som om han måste kämpa för att hindra hunden från att rusa fram och slita strupen ur halsen på alla mötande! Föga anar han att han mest ser ut som om han hade en medfödd defekt som hindrar honom från att sänka armen, vilket ytterligare bekräftas av att ”mördarmaskinen” inte alls vill dra i kopplet utan lommar på som ett lamm med bakfylla precis bredvid honom.

Den kunnige!: Den kunnige har aldrig haft hund i hela sitt liv men kan ändå allt om hundar. Hur går då detta till? Hon är naturligtvis mycket påläst! I själva verket har hon aldrig läst något annat än Max potta och på sin höjd något nummer av hänt extra. Däremot har hon sett säkert fyra avsnitt av Cesar Millan! Det gör vem som helst till en expert. Faktum är att man borde få börja arbeta som veterinär om man följt denne man slaviskt i mer än en vecka! Hon skaffar sig alltså en hund. Hunden är en omplaceringshund från svåra uppväxtförhållanden och med en problematik som bara hon kan lösa med sina enorma kunskaper. Två veckor senare går hon omkring på gatan med hunden och begriper inte alls varför hunden inte blir extremt väluppfostrad och lätt att hantera trots att hon hela tiden sparkar den i sidan och låter ”PFTSCHHHHHHHHH” så högt att saliven nästan dränker hundstackarn. Hon skriver ett argt mail till sin idol Cesar och väntar på svar i ca 5 år. Under dessa 5 år är hon skitarg på sina vänner och sin familj som inte vill ha hunden i sitt hem eftersom den är jobbig, högljudd och omöjlig att ha i möblerade rum. Efter fem år har hon sedan en ouppfostrad jycke med extrem övervikt eftersom hon insett att Cesar hade fel och bestämt sig för att mata hunden med godis istället för att ”PFTSCHHHHHHHHH:a”

Föräldern: Föräldern har alltid drömt om en hund. Föräldern förekommer i alla möjliga åldrar men det är alltid lika patetiskt. Föräldern skaffar en hund som hon omedelbart börjar referera till som sin ”son”, eller ”dotter”.  Hunden får ett eget rum, en egen säng, och ve och fasa, egna kläder! Då menar jag inte den sortens praktiska kläder som ett regnskydd kan vara för en liten frusen stackare. Jag menar klänningar, skor, och gärna en tiara! Föräldern pratar sedan om sin hund tills folks öron blöder och envisas med att jämföra sin hund med andras barn i alla lägen! Med stolthet myser hon för sig själv när hennes hund minsann aldrig behövt en napp och hon predikar mer än gärna uppfostringsmetoder för alla arma föräldrar som inte lyckats så bra med sitt barn trots att ”de är lika gamla!”

Föräldern menar för det mesta väldigt väl och det finns egentligen inget ont i vederbörande…Innan man inser att det faktiskt är på allvar! Föräldern blir nämligen förolämpad ända in i hjärteroten om inte hennes barn får lov att sitta med på den fina restaurangen och äta! Hon blir utom sig av sorg och gapar om diskriminering och hat när hennes barn inte blir bjuden till systerdotterns barnkalas eftersom det kommer att finnas allergiska barn där. Att det öht finns människor som är så onda att de är allergiska mot hennes bebis är vansinne och borde förbjudas omedelbart! Hennes bebis är minsann inte allergisk mot andra barn! På samma vis kan hon inte begripa varför hennes fina barn inte får lov att ligga i soffan och sängen hemma hos andra eller varför somliga inte vill ha bebisen i sin bil! Detta är samma människa som skiter i hundbur och lämnar sin hund i bakluckan i gassande solsken medan hon storhandlar en varm julidag! Säng och kläder har hunden men säkerhet är onödigt.

Tacka vet jag våra kära vänner med ett genuint hundintresse och hundar som faktiskt är hjärtligt välkomna hit och är riktigt trevliga gäster när de är på besök!


Publicerat i Blog. Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

8 Responses to Älskade hundägare.

  1. Carina säger:

    Hej sååå himla bra skrivit … slående rätt kan ja lugnt påstå…
    Kram på dej ha en skön midsommar
    Mvh En hundägare

  2. Cecilia säger:

    Haha så jäkla klockrent :) jag är nog själv lite av den kunnige faktiskt :) kände igen mig lite haha men som tur är så lyssnar min hund på mig :) du får skriva oftare för jag längtar alltid till nästa inlägg! Kram cissi

  3. Mikaela säger:

    Så rätt!

  4. Västgötskan säger:

    Det var nog det bästa inlägget jag har läst på länge!
    Hundkörkort är en bra idé i teorin. Tyvärr kommer alla idioter som skiter i lagen idag, även göra det om detta genomförs…

    Där vi bodde förut gick en gammal tant runt med en ilsken, vit spets och hade den i en jäääättelång tvättlina istället för koppel. När hunden gick i gatan och bilarna valde att inte bromsa in blev kärringen skitsur. Det tog nog 2 min och veva in hunden med tvättlinan och hon förstod inte alls varför alla irriterade sig på henne.

    PS. Hundstackarn (för det är ju trots allt synd om den) var nog nära att stryka med rätt många gånger.

  5. josefin säger:

    har läst alla dina inlägg. det var länge sen jag skrattade så mycket. TACK!!!

  6. Micro säger:

    Alldeles alldeles underbart!

  7. Mie säger:

    Haha, roligt inlägg :D Tycker själv att jag inte platsar i någon av dina kategorier, men man vet ju dock inte vad andra anser :D

  8. Hihi log genom hela inlägget :) Har själv kurser för hundägare och börjar inse att någon av dessa personligheter finns hos nästan alla, tack och lov i ganska liten dos så det kan gå bra ändå :p Själv är jag nog en (alldeles fantastisk såklart ;) ) kombination av den kunniga och föräldern :p

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.