Hej. Jag heter Marion och jag är missbrukare.

Det är hög tid att någon adresserar det tysta missbruket. Tusentals människor går dagligen omkring och kämpar mot abstinens och tvångstankar. Det som börjar som en enkel puff av vilken man får omedelbar ångestlindring, slutar snart i ett tungt beroende som är nästan omöjligt att göra sig fri från. Drogen finns i varje butik och vem som helst kan falla dit. Vanligast är att man redan som liten introduceras för detta djävulska påfund och så snart man utvecklat motoriken börjar man spruta själv.

Vi talar om nezeril. Det är så enkelt. Man blir lite förkyld en dag och innan man vet ordet av sitter man och kallsvettas och kan inte tänka på annat än nästa skjut. Typ ett år senare. Så fort man fått det lovar man sig själv att detta var sista gången. Aldrig mer ska man springa runt gråtfärdig och låta som en kvävd anka medan man förklarar för omgivningen att man aldrig kommer att kunna sova mer. Eller vara lycklig. Någonsin. Om man inte genast får ångestlindring. Festen kan man ställa in för vem fan kan festa när snoken håller på att förstöra hela ens liv? Eller när man är död för den delen. Man kan inte leva utan att andas och andas kan man inte genom näsan och om man då äter är det detsamma som omedelbart självmord. Och äta bör man annars dör man? Jag är förvånad att ingen talar om detta.

Så när man genomlidit detta en gång börjar man försäkra sig om att man alltid har en nezeril i handväskan eller jackfickan. Ifallattom liksom. Ifallattom blir det ju ändå 7 gånger om dagen nu och till slut inser man att man behöver en ny liten hylsa eftersom den man har är slut. Alltså, tillräckligt slut för att det ska finnas ett behov att införskaffa en ny men inte tillräckligt slut för att kasta bort. Skakar man på flaskan eller trycker den mot den lysande mobildisplayen, tv:n, närmsta lampa eller något liknande kan man förnimma ett par droppar i botten som kan komma till användning vid en eventuell katastrof i framtiden. Efter ett tag har man nu en gedigen samling av ”tomma” flaskor på väl utvalda ställen i hemmet. Under kuddar, bäddmadrassor, i alla jackfickor, i badrumsskåpet, i bilen. You name it. De bara finns där.

När man plötsligt vaknar mitt i natten med snoken totalt igensatt kan detta vara en välsignelse. Man får då samla på sig sina nezerilslattar och bege sig mot närmsta verktygslåda eller köket för att dyrka upp dem och helt sonika hälla in slattarna i den längtande näsan. Samtidigt med lindringen kommer skammen medan man tittar sig omkring och ser likdelar av trasiga flaskor över hela diskbänken. Brödkniven har blivit ganska väl tilltrasad, fingret blöder lite och man undrar i sitt stilla sinne om någon gått förbi och tittat in. Det är ju knappast så att man satte på sig kläder under abstinensanfallet.

Något av det värsta som kan hända är när alla affärer verkar ha drabbats av torka. Man blir då så illa tvungen att ta till radikala åtgärder och köpa otrivin comp. Gärna med mint för att maximera tortyren. Detta kan liknas vid att koppla en brandslang full av svavelsyra till näsborren och dra igång på maximalt tryck. Detta glömmer man gärna mitt i natten när man famlar efter puffen. Plötsligt sitter man spikrak i ryggen i sängen och biter sig i handen medan man svär långa ramsor inne i huvudet och inser att man förmodligen aldrig kommer att kunna känna en doft mer i hela sitt liv. När håret lagt sig ner igen kan man ändå förnöjt somna om. Och andas. Tills det blir morgon. Då vaknar man och inser att det gör förbaskat ont i näsan.

Detta avhjälper man med nozoil! Nozoil är olja som ska smörja upp den stackars näsan. Nozoil köper man väldigt sällan så man rotar i pufflådan bredvid sängen, finner den stackarn och sprutar snabbt ett par sprut extra. Det är ju bara olja. Skitnaturligt. Man blir där och då äckligt medveten om att man i allra högsta grad visst har luktsinnet kvar och att olja som legat i en låda i 3 år inte har i näsor att göra.

Det är här man börjar vakna upp. Man inser att det inte kan fortsätta längre. Man erkänner för sig själv att man behöver 4 skjut istället för två och att det nog ändå är en underdrift… Så man bestämmer sig för att söka hjälp. Man ska vara stark och bryta med missbruket. För det ordet kan man använda nu när man har bestämt sig för att bli nykter. Man är inte längre belagd med skam och skuld utan har nu växt till en stark individ som ska sätta sig över demonen. Så man börjar fråga runt. Man kontaktar vården för att få riktigt bra tips! Då får man tips som:
”Det är bara att bita ihop”. Jaha? Bita ihop och andas genom öronen påssiblä? Jag kan inte det. Så. Nästa.

”Det är bara att sitta upp och sova”. Very well. Då gör jag det medan du bara ligger ner när du går till affären.

”Det är viktigt att hålla huvudet högt!  Tack. Hjälpsamt verkligen. Jag är 156,5 cm och lider av en åkomma som gör att min näsa är fast i mitt ansikte oavsett var jag har ansiktet. Hade det inte varit ett problem hade jag helt sonika lagt ifrån mig snokfan tills den var normal igen.

”Andas frisk luft”. Tack. Verkligen. Du har verkligen förstått problemet som ju inte alls består i att jag inte kan lyckas få in någon form av luft genom näsan. Att jag inte tänkte på detta tidigare.

”Gå till apoteket så får du något kortisonpreparat”. Detta låter som något som kunde bringa lite hopp i mörkret! Yes box. Apoteket it is. Och visst finns det fina preparat. Som verkar inom tre dagar. Jag har ingen nytta av fria luftvägar i mitt fack på bårhuset.

”Stryk lite Vicks blå under näsan!” Jättelustigt verkligen. Som om det inte är illa nog att jag nu är så täppt i näsan att ögonen står ut ur huvudet som två agiterade pingisbollar och ingen foundation i världen kan dölja det illröda stoppljuset, ska jag alltså ha en helt verkningslös strimma av kladd under näsan. Denna metod är särskilt effektiv för den som ska gå på dejt och vill vara säker på att inte ligga.

Nu börjar det göra ont i öronen eftersom ögonen redan börjat släppa muskler. Så det är bar att ila iväg till affären och köpa lite nezeril. För det är faktiskt inget missbruk. Det är ju bara en vanlig snuvmedicin. Alla gör det! Förresten kan jag sluta precis när jag vill!(!!!)

Posted in Blog | 6 Kommentarer

Fan vad ni är fina. På julafton.

Nu ska vi bryta ner detta med superi på julafton eftersom det verkar uppröra kreti och pleti till någon form av vansinne som potentiellt skulle kunna vara farligare än den största brakfyllan i världen. Jag tänkte lista några av de löjeväckande argument som ständigt dyker upp så fort någon trångsynt jäkel med skev syn på alkohol och angående dess effekter, öppnar munnen och rapar: ”Julen är baaarnens högtid!! ”

1: ”Varför MÅSTE man ha den där muggen glögg. Om man MÅSTE det är man ju alkållist!!”

Jaha ok. Så är det. Alla vet att de tyngsta alkoholisterna är den där otäcka typen som sparar sig till julafton. Hela året går utan en droppe alkohol och när julafton väl är här släpper allkållisten fram sin sanna sida. Denne visar h*n genom att inta en dryck med låg alkoholhalt vid ett tillfälle under dagen!
Själv undrar jag vad det är som får människor att syssla med julskinka. Varför MÅSTE ni ha denna tillfredställelse? Va? Sådana som ni…Resten av året gömmer ni kasslerskivor mellan koppar och fat och tuggar i er när ingen ser. Det bevisar ni genom att inte avstå julskinkan.

2: ”Man får inte köra bil efter ett glas öl så hur menar ni att man ska kunna ta hand om ett barn??”

Herregud människor. Vad tusan ger ni era barn i julklapp som potentiellt kan ta livet av hela familjer om ni släpper taget om dem i en sekund? (Ni vet det där som kan hända om man inte har konstant uppmärksamhet på vägen eller håller i ratten) Sluta genast med det. Det är ju livsfarligt!! Satsa på leksaker, gåvobrev eller vad som helst.

3: ”Varje jul ringer massor med ledsna barn till bris för att deras föräldrar är berusade och bråkar och slåss! ”

Ja fy satan vad tragiskt det är. Dessa harmoniska föräldrar som lever lyckliga hela året och plötsligt super ner sig varje jul bara för att bråka och slåss. Som en blixt från klar himmel. Det är deras barn som ringer. Faktiskt. Det är inte alls så att de barn som ringer är de barn som faktiskt lever under missbruksförhållanden som tar extrema vändningar under högtider då deras oansvariga kasslertuggande föräldrar låter det gå över styr.

4: ”Barnen kan känna på andedräkten om man druckit bara en enda klunk glögg!”

Lyckliga ungar. Själv blir jag knottrig av att ens tänka på lärarna vars kaffesumpsförpestade andedräkt höll på att sticka ögonen ur huvudet på mig varje gång de böjde sig över min axel och klämde ur sig ett ”hur går det hhhhäär då” som lämnade en brun fläck på ett papper jag sedan helst ville kräkas på.
Helt ärligt. Gör era barn en tjänst och ge dem något att göra som inte går ut på att forska i hur ni luktar i munnen. Ingen frisk och normal unge som lever under friska och normala förhållanden kommer att ens reflektera över att mamma eller pappa luktar glögg istället för julmust.

5: ”…Sedan börjar farbror Bengt plötsligt bli extra kramig och vill talla både här och där efter ett par groggar…”

Sluta genast upp med att bjuda farbror Bengt till julfirandet!! Att talla på barn är ingenting en vuxen människa börjar ägna sig åt pga alkohol. Punkt slut!

Ingen frisk människa förespråkar fylla och spritfest runt barn. Men att tro att en mugg glögg framför Kalle Anka eller ett glas julöl till julbordet är detsamma som fylla, slagsmål ,pedofili och potentiell död….Det är det första tecknet på att man bör låta bli alkoholen. Inte bara på julafton utan alltid. Det är en direkt kränkning mot utsatta barn att bara låtsas om deras verklighet en enda dag på året eller att agera som om den vore viktig bara då. Det är ett hån mot utsatta barn att påstå att det är lidande eller misär när en förälder/farmor eller mormor avnjuter lite glögg framför öppna spisen medan katten spinner i famnen och gungstolen knirrar. Ta nu och begrip, med det lilla förstånd ni måste ha eftersom ni kan gå och andas samtidigt, att det inte är dessa barn som ringer bris. De barn som ringer bris på julafton är barn som förtjänar att uppmärksammas alltid och tas på allvar hela året. För det utsatta barnet är julafton bara ytterligare en hemsk dag. Och för hycklare som inte orkar upprätthålla fasaden övriga dagar på året är julafton lite extra speciell….För visst känner ni er som lite bättre människor när ni bryr er lite extra…Det är ju bara den där enda dagen på året.

Posted in Blog | 6 Kommentarer

Öppet brev till den som behöver det!

Eftersom det gapas åt höger och vänster om hur våra politiker bär ansvar för precis allt skit som händer i samhället tänkte jag hjälpa till lite på traven. Man verkar lägga fokus på att få allmänheten att begripa att ingen individ kan ta ansvar för sina egna handlingar. Detta är alltså ett sätt att idiotförklara människor samtidigt som man vill verka sympatisk och förstående. Hur som helst lägger man all energi på att hitta syndabockar på fel ställe och skälla på människor som inte lärt folk att veta hut istället för att faktiskt lära folk att veta hut. Så jag tänkte göra en insats och vända mig till problemet istället för att simma runt den heta gröten i all evighet.

Lektion A: A är en bokstav. Den första i alfabetet. Man kan ofta se den på en läkerol. Läkerol är en halstablett. Sådana kan man äta istället för att knarka. Missförstå mig inte nu. Jag försöker inte inkräkta på den fria viljan. Jag erbjuder ett alternativ! Bokstaven A brukar man kunna vid ca 2 års ålder. Om man har föräldrar som skiter fullständigt i en får man istället möjlighet att lära sig både bokstaven A och många andra spännande krumelurer i den skola vi enligt lag är obligerade att gå till när vi fyller sju. Detta är en möjlighet vi bör ta vara på och vara tacksamma över. Därför är det direkt olämpligt att bära vapen i skolan. Att störa sina klasskamrater genom att sticka en kniv i dem är alltså en av många saker som är fel, inte ok, ajabaja, dumheter, förbjudet. Om inget av föregående uttryck känns bekant eller begripligt kan man göra världen en tjänst och sticka sig själv. Det är ok.

Lektion B: B är bokstaven som kommer efter A i alfabetet. Vi kan lära oss en liten ramsa för att öva på bokstaven B. Bränn Bara Bilar som du har Betalt för själv och gör det inte i Bostadsområden. Att betala för något själv innebär att man tjänar sina egna pengar innan man använder dem . Stopp och läs vidare. Att tjäna sina egna pengar är inte detsamma som att ta någon annans pengar. Hur dumt det än låter måste man göra sig förtjänt av pengar för att de ska bli ens egna. Det är så de flesta människor gör. De går till ett ställe som de ofta kallar för sin ”arbetsplats”. Det är en plats där de utför olika sysslor och får ekonomisk ersättning som tack för detta. Gamla människor slipper. De har ofta lagt ner tid och energi på att göra det i sisådär 40-50 år så att vi andra ska ha en värld att växa upp i. När de blir gamla måste de få vila. Då är det styggt att ta deras pengar från dem. Det är också styggt att ta pengar från yngre människor. Det kallas att stjäla och det är ett lagbrott. Ägnar man sig åt sådant är man en tjuv. Ingen tycker om tjuvar. Får man inget arbete måste man alltså fortsätta att försöka. Det finns mycket man kan göra för att öka sina chanser. Att gå till skolan är en sådan sak. Att faktiskt söka jobb är en annan. Det enda som är säkert är att få människor blir anställda medan de eldar upp bilar eller rånar sina medmänniskor. Det är inte konstruktivt alls.

Lektion C: C är bokstaven som kommer efter B i alfabetet. Cykel är ett ord som börjar på C. Du måste cykla på din egen cykel. Om du vill cykla på någon annans cykel måste du först fråga snällt. Om personen som äger cykeln säger att du får cykla på den får du lov att göra det men du måste lämna tillbaka cykeln när personen i fråga vill ha den igen. Cykeln måste vara i samma skick som när du fick lov att använda den och det räknas inte om du höll i ett vapen när du frågade om du fick använda den. Om cykeln står stilla någonstans och det finns ett lås på den så betyder det nästan alltid att du inte får lov att cykla på den. Det hjälper inte om du själv plockar bort låset. Du får inte ändå. Det kan kännas tråkigt men det får du inte visa genom att slå sönder cykeln. Den är någon annans!

Lektion D: D är bokstaven som kommer efter C i alfabetet. Ordet Dum börjar på D. Du är dum om du inte begripit något av det jag skrivit ovan. Det kan du rätta till genom att lära dig något av det och följa mina instruktioner.

Slutsats och sammanfattning: Det vimlar av människor som inte kommer att ha någon nytta av detta. Det vimlar också av människor som uppenbarligen behöver lära sig ett och annat. Saker som borde vara självklara men som uppenbarligen inte är det. Det funkar inte att enbart peka finger på myndigheter och skylla ifrån sig. Nu kan ingen längre komma och säga att det är politikernas fel att människor inte kan skilja rätt från fel. Jag har precis berättat det. Jag tänker fortsätta medmina lektioner och det går givetvis bra att bomba min inbox med diverse klagomål angående min avsaknad av empati och förståelse för de stackars människor som behöver lära sig hur man inte uppför sig. Detta var inte en debatt om hur det kommer sig att samhället ser ut som det gör. Detta var den skopa vett som ingen vågar dela ut.

Posted in Blog | 7 Kommentarer

Därför ska man vara rädd om huvudet!

Att bli huggen i ögat med en kanyl, av en okänd sprutnarkoman framstår som fredagsmys i jämförelse med vad jag tvingades genomleva igår. Nämligen  Paolo Roberto i kvällsöppet.  Denna man framstår  inte bara som stendum utan också vrålkorkad, pinsam och fullkomligt oförmögen att tillgodogöra sig någon form av information. Ämnet var MMA och med ett nästan komiskt engagemang bevisade herr Roberto gång på gång alla teorier som någonsin funnits angående skador på hjärnan. Människan ter sig helt verklighetsfrånvänd på alla vis och varje gång han öppnar munnen drabbas man av en obeskrivlig längtan att från hög höjd kasta sig mot ett spetsigt staket. Man behöver inte ens dö direkt. Man hänger där gärna i 3 timmar och sprattlar medan brandkåren försöker såga loss en. Bara man slipper förstå sig på Roberto.

Med en fullkomlig tonårsmentalitet dementerar han all medicinsk forskning som någonsin bedrivits och spottar på utbildning och kunskap. Hans kvasivetenskap vet inga gränser och innehåller fler motsägelser än vad som med rättvisa skulle kunna tillskrivas en sjuårings första skolprojekt. Likt en omogen tonåring som får förklarat för sig riskerna med rökning och alkohol, ägnar han sig åt att hånle och desperat söka stöd hos sina lågbegåvade vänner som inte verkar vilja kännas vid honom.

När efterfrågad bevisning presenteras för honom hänvisar han till irrelevanta ”egna funderingar” och vrålar att han vill ha bevisning. Stackars Palle fattar nämligen ingenting. Har fått ett slag för mycket mot huvudet. Konstant avbryter han istället för att lyssna till de svar han efterfrågar. Han svär, nedvärderar och gör bort sig något så kopiöst att jag som sitter på andra sidan bildskärmen rodnar åt honom. När en frisk och till synes välartad herre behagar plocka fram aspekten ”attityd inom sporten” tror Paolo  genast att det handlar om honom och börjar rya ”attityd? Vad fan då för attityd” envist hävdandes att han minsann inte har någon attityd.

Hur tänker tv 4 när de släpper in denna vansinnespinsamma  ”debattör” i en studio? Lyteskomik i all ära men detta var fan inte snällt. Gång på gång hävdar denne man sin egen storhet och försöker bevisa att man inte blir dum av att vara dum genom att bete sig dummare än någon annan jag sett i rutan på 28 år. Och då har jag ändå sett en del brittiska dokumentärer.

Nu skulle man kunna önska att Paolo Roberto kunde få ta del av denna ganska obetydliga text men tyvärr innehåller den mer än två ord och där skulle försöket att provocera honom gå förlorat eftersom han bevisligen slutar förstå efter de två första orden han hör.

Så kära Paolo Roberto: Armand Krjanc.

Posted in Blog | 1 Kommentar

Fan vad moderna vi är!

Jag kommer att drabbas av diverse ätstörningar och dö i förtid i rent självförsvar. Folk fikar och fikar och fikar så att jag inte förstår hur all fika får plats. Fikan är inte längre en trevlig aktivitet som utövas lite då och då av människor som är hungriga tillsammans. Fikan är en obligatorisk förutsättning för att man ska kunna umgås alls. Det har blivit en normal fråga som är självklar och lika given som ”hur är läget?”, ”tack för senast” osv. Det verkar helt omöjligt för människor att föreslå en träff utan att använda orden ”ska vi ta en fika?”.  Folk fikar maniskt till höger och vänster. Missförstå mig rätt nu. Det är inget ont i att ta en fika med någon. Men att fika sig igenom varje träff man någonsin har med alla människor man har någon form av relation till kommer att leda till graviditet utan foster och skavsår på låren. Fikan har dessutom tagit helt sjuka vändningar. Nu fikar folk själva! Försök sätta er på ett tåg utan att vara livrädda för att skållas till döds av de miljarder kaffekoppar med lock som trallar runt i folks händer. Inte åka tåg eller buss utan den obligatoriska kaffemuggen i handen. Det är nämligen status! Hälften av kaffemuggsbärarna har säkert inget i sina pappersmuggar. De är som tomma fartkameror som bara är där för att få folk att förstå en poäng. Det vet jag eftersom jag själv känner för att bära omkring en tom pappmugg eftersom det ser så mysigt ut. Möjligtvis med lite vatten i så att jag kan sörpla sådär härligt och viktigt. ”Jag dricker kaffe medan jag färdas. Se hur avslappnad, världsvan och mysig jag är”- .

 

Ingen kan möjligtvis dricka så mycket kaffe utan att ständigt ockupera en offentlig toalett och det vet vi ju alla att fina människor inte vill utsätta sig för. Och jag har aldrig sett en människa med pappmugg och headset sitta i en buske och se förnäm ut. Men kaffemuggen finns där… Hela dagen. Detta har kaffeserverarna givetvis snappat upp och gemene idiot inser inte alls att det är något konstigt med att en pappmugg blaskigt kaffe kostar 100 spänn. Eller så gör de det…Men en pappmugg kaffe berättar ju åtminstone för omvärlden att du är medveten om ett främmande land som heter Amerika och att du känner till starbucks. Status. Identitet!! Nu när tuppkammen är ute och ordet ”alternativ” är ett minne blott.

 

Det har gått så långt att det är meningen att man ska känna sig oförskämd om man bjuder hem någon utan att ha adekvat fika att bjuda på. Helst ska du ha bakat själv samma dag men det är väl ok om du har handlat hos närmsta bageri. Något av det måste du ha gjort annars vill man väl inte umgås med dig? Att föreslå en promenad är detsamma som att säga att någon är fet (vilket säkert är sant eftersom de fikat för mycket) och att gå och shoppa tillsammans är detsamma som att åka till ett ställe med ett bra café. Fika har helt enkelt blivit den form av umgänge som bara kan ersättas av mobilumgänge. Och det lär vara det värsta. Jag minns med glädje när våren nalkades och jag struttade hem efter skolan, i sällskap med bästa vännerna, ivrigt pratandes om snyggaste killen, när vi skulle ses, vad vi skulle klä oss i, eller vilken lärare som hade mest grus i underlivet. Nu kommer snordyvlarna på led. Fem stycken. Den ena lyssnar på musik. Den andra pratar i telefon, den tredje sms:ar, den fjärde spelar något tramsigt skit som kallas ”angry birds” och den femte passar inte in eftersom den jäkla muppen har en kass telefon utan appar. Vederbörande fikar säkert vid hemkomsten.

 

Samma sak inträffar vid fikan med den unga människan. Först var det kutym att stänga av sin telefon när man umgicks med någon eller var upptagen. Idag är det döden. Vad fan? Stänga av?? Lägg ner! Tänk om någon facebookar något viktigt. Glöm att man vill missa om en av ens 580 vänner (av vilka man egentligen känner 20) har checkat in på något ställe man inte hört talas om!!! Sedan var det kutym att stänga av ljudet på telefonen. Dvs att man kan drabbas av föregående katastrof. Man MÅSTE ha telefonen igång och man måste svara. Ok. Kan man tycka. Om man vill. Men det finns ingen värre förolämpning än när man sitter och berättar om den värsta katastrofen i livet, någon plockar upp telefonen, man väntar sig som den väluppfostrade människa man är, att det säkert är något viktigt, och personen stirrar framför sig och säger ”Näääh? Sa hon? Kom igen!!!”  Allt detta sker givetvis under en fika som man inte egentligen vill trycka i sig. Fikan är äcklig och alldeles för dyr. Man bara vet att den legat framme alldeles för länge och att priset är helt sjukt. Men man sitter där som den idiot man är och känner att man ju ändå fikar en skvätt. Man är någon. En del av samhället. Inte en sådan jävla tönt som promenerar eller hänger i soffan och pratar skit. Bara man har munnen full av socker och en dyr telefon (som har längre avbetalningstid än garanti) i handen….Då är man hemma i 2011. Och det är ju viktigt. Ni vet varför!

Posted in Blog | 5 Kommentarer

Älskade hundägare.

Jag tänker börja med att skriva att jag inte hatar hundar. Jag hatar inte heller hundägare eller folk som gillar hundar. Däremot avskyr jag pack som skaffar jyckar! Det är nämligen en helt annan sak. Det finns många olika typer av oansvariga hundägare och jag tänkte lista dem här en sväng eftersom jag har grymt tråkigt. Det har förmodligen du också om du sitter här och läser.

Vi kan börja med pensionären: Pensionären har nu förverkligat sin dröm….Eller nåja. Det var inte en dröm förrän på senare dar när ungarna flyttat ut och fortplantningsorganen torkat ihop sedan länge. Då blir pensionären plötsligt förälder igen! Hunden är av sorten liten och ful och pensionären väljer ett namn av typen ”fiffi”, eller ”plutten”.  Det finns ingen anledning att träna denna hund i lydnad eftersom den är så liten och söt. Det tycker alla! Enligt pensionären själv. Att hunden drar i kopplet så att huvudet hänger i en tunn tråd är inte heller ett problem. Pensionären skaffar då ett löpkoppel i vilket hunden kan springa iväg över cykelstigarna. Detta skulle kunna vara godtagbart om det inte vore för att pensionären inom en snar framtid vill ha en kompis till lilla ”fiffi” och sedan eskalerar det tills men står på huvudet över sex miljoner löpsnören fästade vid sex miljoner bjäbbande ”hundar”. Hunden bjäbbar ständigt rakt ut i luften. Den binds utanför affären och där står den med sina variga ögon, sin tofs på huvudet, och sin slemmiga mun. Den luktar pensionärslya och för ett olidligt oväsen.  Pensionären tycker att det är gulligt och gör sig ingen brådska! Pensionären är noga med att påtala för sin omgivning hur lydig ”fiffi” är. Hemma. Det är alla andras fel att ”fiffi” beter sig som ett kg stressad amfetamin med kolsyra så fort den befinner sig i någon form av omgivning!

Coolingen: Coolingen är pinsamhet personifierad. Coolingen har aldrig haft hund, aldrig hört talas om hund, och nästan aldrig sett en hund i verkliga livet. Däremot har han hört begreppet ”kamphund” och nästan dött av wowkänsla!  Coolingen, som helt saknar kunskap om hundar, och allting annat för den delen, köper sig således en ”kamphund”. Hunden hittar han på blocket för en billig peng och han är helt övertygad om att han gjort ett riktigt kap! En ”äkta” pitbull” för bara 500 kr. Wow igen.  Hunden får namnet ”Killer” eller ”Beast” och coolingen ryser av sin egen coolhet varje gång han tänker på sin mördarmaskin. För så gillar han att benämna hunden som nu är det enda han pratar om! Dagligen berättar han för polarna hur han mött än den ena än den andra som förtvivlat stannat och ropat ”neej snälla kom inte hit med din mööördarhund. Skona mig! Jag är så rädd!!” I verkligheten har detta aldrig inträffat. Aldrig någonsin. Och det kommer inte att göra det heller.

I coolingens huvud har han en livsfarlig  best i sin ägo. En best som älskar honom och lyder hans minsta vink och som han kontrollerar med järnhand. Det är han som bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö! En otrolig mängd försvarsmekanismer arbetar bort hur mycket han ångrar sig varje gång hans trogne vän pinkar på hallmattan och ylar om nätterna.  Nästa problem kommer då coolingen inser att omgivningen inte alls är intresserade av, eller ens rädda för hans blandraskap…För nu börjar han inse att hans pitbull inte alls ser ut som en pitbull utan som en gris med alldeles för lång tunga. Då slår halvpaniken till och coolingen måste handla kvickt! Han köper alltså en ”pitbullhandske”!  Dvs någon form av vante som han klipper av fingrarna på. Sedan går han på promenad, med armen upphållen framför sig i böjt läge. Det är ett försök att få det att se ut som om han måste kämpa för att hindra hunden från att rusa fram och slita strupen ur halsen på alla mötande! Föga anar han att han mest ser ut som om han hade en medfödd defekt som hindrar honom från att sänka armen, vilket ytterligare bekräftas av att ”mördarmaskinen” inte alls vill dra i kopplet utan lommar på som ett lamm med bakfylla precis bredvid honom.

Den kunnige!: Den kunnige har aldrig haft hund i hela sitt liv men kan ändå allt om hundar. Hur går då detta till? Hon är naturligtvis mycket påläst! I själva verket har hon aldrig läst något annat än Max potta och på sin höjd något nummer av hänt extra. Däremot har hon sett säkert fyra avsnitt av Cesar Millan! Det gör vem som helst till en expert. Faktum är att man borde få börja arbeta som veterinär om man följt denne man slaviskt i mer än en vecka! Hon skaffar sig alltså en hund. Hunden är en omplaceringshund från svåra uppväxtförhållanden och med en problematik som bara hon kan lösa med sina enorma kunskaper. Två veckor senare går hon omkring på gatan med hunden och begriper inte alls varför hunden inte blir extremt väluppfostrad och lätt att hantera trots att hon hela tiden sparkar den i sidan och låter ”PFTSCHHHHHHHHH” så högt att saliven nästan dränker hundstackarn. Hon skriver ett argt mail till sin idol Cesar och väntar på svar i ca 5 år. Under dessa 5 år är hon skitarg på sina vänner och sin familj som inte vill ha hunden i sitt hem eftersom den är jobbig, högljudd och omöjlig att ha i möblerade rum. Efter fem år har hon sedan en ouppfostrad jycke med extrem övervikt eftersom hon insett att Cesar hade fel och bestämt sig för att mata hunden med godis istället för att ”PFTSCHHHHHHHHH:a”

Föräldern: Föräldern har alltid drömt om en hund. Föräldern förekommer i alla möjliga åldrar men det är alltid lika patetiskt. Föräldern skaffar en hund som hon omedelbart börjar referera till som sin ”son”, eller ”dotter”.  Hunden får ett eget rum, en egen säng, och ve och fasa, egna kläder! Då menar jag inte den sortens praktiska kläder som ett regnskydd kan vara för en liten frusen stackare. Jag menar klänningar, skor, och gärna en tiara! Föräldern pratar sedan om sin hund tills folks öron blöder och envisas med att jämföra sin hund med andras barn i alla lägen! Med stolthet myser hon för sig själv när hennes hund minsann aldrig behövt en napp och hon predikar mer än gärna uppfostringsmetoder för alla arma föräldrar som inte lyckats så bra med sitt barn trots att ”de är lika gamla!”

Föräldern menar för det mesta väldigt väl och det finns egentligen inget ont i vederbörande…Innan man inser att det faktiskt är på allvar! Föräldern blir nämligen förolämpad ända in i hjärteroten om inte hennes barn får lov att sitta med på den fina restaurangen och äta! Hon blir utom sig av sorg och gapar om diskriminering och hat när hennes barn inte blir bjuden till systerdotterns barnkalas eftersom det kommer att finnas allergiska barn där. Att det öht finns människor som är så onda att de är allergiska mot hennes bebis är vansinne och borde förbjudas omedelbart! Hennes bebis är minsann inte allergisk mot andra barn! På samma vis kan hon inte begripa varför hennes fina barn inte får lov att ligga i soffan och sängen hemma hos andra eller varför somliga inte vill ha bebisen i sin bil! Detta är samma människa som skiter i hundbur och lämnar sin hund i bakluckan i gassande solsken medan hon storhandlar en varm julidag! Säng och kläder har hunden men säkerhet är onödigt.

Tacka vet jag våra kära vänner med ett genuint hundintresse och hundar som faktiskt är hjärtligt välkomna hit och är riktigt trevliga gäster när de är på besök!


Posted in Blog | 8 Kommentarer

Kom ljuva ålderdom.

Vad jag längtar tills jag blir svingammal och kan gagga ”daaagens ungdom” som svar på allt. Jag har redan planerat min första dag som åldring i detalj. Jag är bara 27 år (tror jag) och ändå vet jag precis hur man ska vara när man är riktigt gammal! Jag kan knappt vänta. Den där tiden då jag liksom bara kommer att finnas på ren och skär jävelskap ska nyttjas till tusen. Jag ska alltså bli en helt vanlig pensionär.

Jag kommer således att börja dagen med att planera olika destinationer till vilka jag ska färdas för att nyttja min rätt i samhället och fungera som en stor lucka i kugghjulet som hade drivit på skitbra utan mig. Sedan ska jag skutta ut till min bil, vilken jag inte borde få köra eftersom jag är halvt blind, helt döv, och så stel i lederna att när foten väl trampat ner gaspedalen måste jag använda händerna för att bryta den ur nedtrampat läge.  Foten alltså. Inte pedalen. Pedalen sitter förmodligen helt på svaj. Vad fan vet jag. Bilen har inte varit på besiktning på 25 år. Det behövs inte. Jag tycker ju att den funkar bra! Och mig säger man inte emot. Jag är ju gammal och alla former av kritik gör därför kritikern till ligist.

Jag ska njuta av hela bilresan till affären. Väjningsplikt och cirkulationsplatser är trams. Folk ser väl att jag kommer. Då får de väl bromsa! Jag har ju haft körkort längst vid det laget och det är en anledning så god som någon att ha konstant företräde. Lite spill får man räkna med. Det är ju knappast så att jag känner barnfamiljerna som färdas på gatorna tillsammans med mig. Och jag har ju aldrig dött ihjäl. När jag slutligen glider in på parkeringen kommer jag att konstatera att parkeringsfickorna är för smala för min smak. Men det är ju som sagt bara en smaksak. Jag drämmer upp bildörren lite extra hårt så att jag får plats att svänga ut mina styva ben! Och här, som genom ett trollslag, upphör all hurtighet! Nu ska jag nämligen gå in i livsmedelsbutiken och jag har inte bråttom! Jag har ju väntat på denna stunden hela dagen. Vem vill handla när alla andra är på arbetet. Det är ju tråkigt.

Det är roligt att handla. Därför gör jag det gärna en dag när så många som möjligt är i butiken. Det enda som är tråkigt är som sagt att jag ibland måste vänta hemma  och ha tråkigt medan butikerna gapar tomma och folk är på sitt arbete. Det känns lite besvärligt men det är det värt för klockan 17 när alla barnfamiljer försöker handla middag, då är jag där och står mitt i deras väg! När vagnen är fylld till bredden och höjden måste jag börja bege mig mot kassorna. Det är skönt att vara gammal. Hade jag varit ung hade det varit ett rent helvete att behöva lirka sig fram mellan de andra människorna och mödosamt yppa löjliga ord som ”ursäkta” och ”tack”. Den tiden är sedan länge förfluten. Min ålderdom ger mig nu rätt att med full kraft bränna rakt fram genom butiken med vagnen som murbräcka. Bakom mig lämnar jag blödande hälsenor, omkullvälta små barn som skriker av skräck, och en och annan vara som flugit omkull. Till slut får någon halvdöd nog och yppar ”ta det lugnt”. Då är min lycka gjord! Då kan jag nämligen se helt våldtagen ut och på så vis få minst 10 sympatier från folk som tycker att det är för jävligt att ge sig på åldringar som redan har det svårt nog! Det bråket lämnar jag bakom mig när jag går till kassan.

Detta är min favoritsak att göra på hela dagen! Att betala är så spännande med modern utrustning. Därför har jag skaffat mig ca en miljard olika sorters kort. Jag har inte en blek aning om vad de ska användas till men det får man ju reda på så småningom. Folk borde sluta vara så stressade tycker jag! En kö är en kö är en kö och man får vänta på sin tur! Jag försöker betala med bibliotekskortet, högkostnadskortet, kortet av det söta barnet jag klippte ut ur tidningen förra veckan, och slutligen rätt kort. Vid detta laget har butiken förmodligen stängt för 2 timmar sedan och har den inte det kan jag känna mig ganska säker på att någons kylvaror är relativt fördärvade! Kön drar en suck av lättnad när kassörskan äntligen hjälper mig att hitta rätt kort och sucken av förtvivlan när det visar sig att det inte var några pengar på det kortet är som ljuv musik i mina öron.

Nu måste jag ringa till min make. Tur att jag står i kö och att en kö är en plats i vilken det är helt naturligt att vänta. När min man svarar lägger jag av misstag på luren eftersom jag inte vet hur man pratar i telefonen. För man måste väl ändå trycka på något innan man börjar prata och den röda luren ser trevligare ut än den gröna. Den har jag ju redan tryckt på en gång.  Med lite vägledning från den behärskade herren som står bakom mig i kön lyckas jag till sist komma i kontakt med min käre make. Detta gör mig glad ända in i hjärtat. Därför upplyser jag nu min man om hur fantastiskt galet det är att kunna stå mitt i affären och prata i telefon. Ja teknikens under. Det är inte klokt vad man kan göra i dessa dagar.  Hejdå!  Attans…nu glömde jag ju något det är jag säker på. Vad var det nu igen? Jo, pengarna glömde jag ju prata om. Det försvann liksom bara. Jag är ju gammal. Det är nog lika bra att jag använder kontanterna ändå. De ligger i börsen. Börsen är svår att öppna när man är gammal och har korvfingrar som är fulla av vätska. De andra får vänta på sin tur.

Till slut har jag äntligen fått upp pengarna, tappat dem på golvet, kisat mot varje sedel, och fått kassörskan att skrika ”FEMHUNDRASJUTTIO KRONOR TACK” tolv gånger. Stopp ett tag här nu… Det låter mycket.  Vad är det som är så dyrt? Kan kassörskan möjligtvis gå igenom de olika varorna för mig så att jag inte blir lurad? Visst kan hon det. Det är hennes jobb. Jaså det var katrinplommonen som kostade en del. Det är ju inte klokt. Motvilligt betalar jag FEMHUNDRASJUTTIO kronor och jag känner hur kön bakom mig spritter av glädje och lättnad. Så jag ler mot bakomvarande, nickar ett tack för mig, och kommer på att jag har minst 4 olika rabattkuponger i innerfickan. Tror jag. Eller är det i ytterfickan? Attans vad många fickor man kan råka ha. De låg visst i olika fickor.

Nu får vi ta om det från början för om jag inte nyttjar kupongerna nu kanske jag aldrig får möjlighet att göra det. Rabatt på tvättmedlet skulle jag ju ha. Det är en hel femma det rör sig om. Om barnfamiljerna i kön skulle kunna få tyst på sina femåringar som nu står med svältmagar i vädret och gråter förtvivlat av hunger så skulle jag kanske bättre kunna förstå kassörskans förklaring till varför rabatten bara gäller för Via och inte Ariel. Det kan jag inte riktigt förstå. Då vill jag byta! Kan man lösa det på något vis? Kan någon annan springa och hämta annars gör jag gärna det själv. Mig lurar ni minsann inte. Slutligen har kassörskan lyckats påkalla lite uppmärksamhet och fixat fram rätt tvättmedel. Parfymerat. Fy vad äckligt och onaturligt. Jag ska nog inte ha något tvättmedel alls denna månaden. Det lägger vi åt sidan. Så spar jag tills änglamarks oparfymerade kommer på rea. Och ska jag inte ha tvättmedel är det inte lönt att jag köper några av de andra varorna heller faktiskt. Det är lika bra att jag tar allt på en gång vid ett senare tillfälle. Ledsen om jag ställde till besvär!

Posted in Blog | 7 Kommentarer

Stoppa barnmisshandeln!

Barnfattigdom är det nya modeordet. Jag har inte förstått hur illa det är förrän igår. Mitt hjärta brast i tusentals bitar när jag lyssnade till de fasansfulla nyheterna.

Vart tionde barn mellan fem och tio år har inte varit på semester utomlands det senaste året!!! Det visar sifos senaste undersökning.

Hur fan kan detta få hända 2011?  Hur finner dessa stackars barn lusten och orken att gå vidare? Hur kan de ens känna viljan att leva i en värld som inte tar dem på utlandsresor ens en endaste gång om året? Är det lönt? Jag skulle inte tro det.  Jag begriper inte vad det är som driver oansvariga individer att skaffa barn när de uppenbarligen inte kan tillgodose deras grundläggande behov.  Närhet, sömn, näring och regelbundna utlandsresor! Varför skaffar man barn om man inte gillar ayia napa? Det är ju rasistiskt.  Jag minns alla nätter jag gråtit mig till sömns som barn. Känslan av att ha varit ute och lekt på stranden hela dagen var hemsk. All denna förlorade tid som jag aldrig får tillbaka. Picknick med bästa kompisen, zoo med familjen, tivoli, fiske och sena kvällar med grillning och mys i mammas eller pappas famn…All denna tid kunde jag ha spenderat på att sitta still i ett flygplan! Men den möjligheten togs brutalt ifrån mig. Jag är ett av de förlorade barnen. Och jag kommer aldrig att förlåta!

Sifo gör för övrigt förbannat respektabla och vettiga undersökningar. För inte alldeles för längesedan kunde sifo upplysa mig om att varannan vuxen i Sverige anser att vi ska lämna kungen ifred! Jag vet visserligen inte vilka som åsyftas med ”vi” då jag inte riktigt känner att jag stör herr konungen på något vis men jag är tacksam ändå. Vad skulle jag tagit mig till utan den informationen. Om inte sifo fanns skulle jag alltså gå omkring som en dåre och inbilla mig att varannan svensk inte tyckte att vi skulle lämna kungen ifred (vilket verkar vara fallet). Eller ännu värre…Jag skulle tro att folk inte brydde sig särskilt mycket!

Åter till den kollektiva barnmisshandeln som just nu drabbar vart tionde barn mellan 5 och tio år. Man borde demonstrera för att frammana en massiv polisinsats mot alla badstränder, ängar, lekplatser osv i landet där föräldrar torterar sina barn helt öppet. Man kunde eventuellt bilda ett finmaskigt nät av frivilliga civila som omringade dessa platser och upprätthöll ett konstant flöde av information till de poliser som tyvärr måste specialutbildas för att kunna ingripa i så svåra fall. Jag beräknar att vi om ca 3 år har kapacitet att kunna omhänderta alla barn som befinner sig i Sverige, sätta dem på ett plan till thailand och rädda dem från det värsta ödet av alla. Att växa upp i Sverige och börja göra undersökningar för jävla SIFO-

Posted in Blog | 1 Kommentar

Man ska ha husvagn…

…eller? Varför ska man det? Husvagnsmänniskorna är ett släkte som förbryllar mig åt både höger och vänster. Hur mycket kan man egentligen vantrivas i sitt eget hem? Ganska mycket tydligen. Husvagnsmänniskorna myser redan i april eftersom det då börjar närma sig semester. Men de väntar ändå tills temperaturen kryper upp mot 30 grader så att husvagnen garanterat är ca 50 grader varm och gemytlig att nanna i. De plågar sin omgivning med att berätta om sina husvagnsbravader och fantastiska upplevelser och likt jehovas försöker de frälsa bekanta och vänner med denna underbara ”kultur”.

Så blir det äntligen dax! Solen gassar och semestern har kommit. Nu ska man alltså ta allt man har i hemmet och packa ner det i resväskor. Resväskorna får inte plats någonstans eftersom allt från spaghettihåven till tv-apparater och alla möjliga moderna bekvämligheter måste följa med. Hur ska man annars stå ut med den förbannade kokvagnen? Man åker inte till ett mysigt ställe i skogen där man kan njuta av naturen och komma bort från vardagens skrik och skrän. Nej nej. Man bokar en plats på en camping. Så att man kommer så nära en miljard andra ”semesterfirare” som möjligt. Det är ju så trevligt att umgås med de andra på campingen! Där har man ju varit i många herrans år och man känner både Kaj-Ove på hörnet och Maggan och Berit vid kiosken! Jättetrevliga människor som man INTE vill umgås med. Man ska bara vara på samma ställe och kräva privatliv!

Väl framme på campingen ska man låtsas att det är en fröjd att försöka klura ut hur elen fungerar, vilka de nya grannarna är (de ser lite suspekta ut och är säkert ryska knarklangare eftersom de inte varit på campingen innan. Usch) och hur fan man ska sätta upp myggnätet i dörren! Varför man ska ha myggnät framför husvagnsdörren är ett mysterium. Det är helt onödigt eftersom man omedelbart slår upp ett stort tält framför husvagnen. Den är ju för liten att bo i det fattar vem som helst! Det behövs alltså ett stort tält. I detta tält placerar man sedan en massa plastmöbler. Bord och stolar som ingen människa begriper hur man fick dit? Helt plötsligt bara finns det ett helt vardagsrum i den vane husvagnsmänniskans vardagsrumstält!  Tv:n måste man också koppla in. Vad ska man annars göra på semestern?? Jo, man ska givetvis vara ute. Men det vore en fullkomlig katastrof om man inte hade tv eftersom grannarna har med sig en. Och ve och fasa om de skulle få för sig att man hade en sämre tältmiljö. Det får bara inte hända!

Så nu har husvagnsmänniskorna smällt upp hela sitt hem på framsidan av husvagnen och på så vis lyckats värja sig från eventuella misstankar om att de på något vis skulle vara sämre än någon annan. Att de har en mindre vagn än ”Lars von Plåtvagnshufvud” mitt på campingen gör däremot inget. Den vane husvagnsägaren är nämligen full av slagkraftiga försvarsmekanismer som övertygar honom om att herr ”Plåtvagnshufvud” är olycklig och behöver bevisa något! (Här har han själv helt glömt bort sitt eget onödiga tält och sin tv)

Nu vill man såklart inte vara inne i husvagnen och absolut inte i tältet. Det är nämligen alldeles för varmt och klibbigt! Man ska vara ute på semestern. Ska man vara ute behöver man en trädgård. Det är nämligen ca 70 mil till närmsta strand eftersom det är alldeles för dyrt att hyra en campinplats nära. Ska man vara ute behöver man en trädgård! Den man hade hemma dög inte. Så nu tar den vane husvagnsmänniskan fram ett staket. För att markera ”sin tomt” och göra fullkomligt klart för övriga husvagnsgrannar vart gränsen går! Han smäller sedan upp detta staket omsorgsfullt  och noga på ett lite obehagligt härskarvis som får en att ofrivilligt vänta på skylten ”Arbeit macht frei” innan han ser sig omkring och konstaterar att gräsmattan under inga som helst omständigheter duger åt hans standard. Så nu har han alltså inte bara fixat en trädgård, ett vardagsrum och en tomtgräns. Nu har han snart rullat ut någon form av plastgräsmatta framför tattartermosen.

Nu skulle man kunna tycka att det räcker. Men icke! Det är ju avskyvärt att sitta i solen när man är utomhus. I juli. På solsemestern. Innan man vet ordet av har husvagnsägaren monterat upp någon form av markis som stänger ute allt solljus och lika snart står det ännu fler möbler (hur tusan dyker alla möbler upp ur den gamla volvon som håller på att rosta sönder??) på plastmattan.  NU är han klar. Nu har han ett stort tält, en fin inhägnad trädgård och i mitten en liten plåtvagn som skrämt står i skuggan av allt det andra. Vad gör man då nu om man är husvagnsägare? Jo, man blir hungrig. Grillen står givetvis framme. Den är ju finare än Berras grill och Berra ska inte tro att han är något!

Vad ska man då välja om man får välja mellan sin nymontrade trädgård,  sin stekheta plåtvagn eller ett tält med tv? Man går till kiosken! Väl framme vid kiosken äter man sin första semestermiddag i form av en tjock korv med ett kg senap och rostad lök. Man sköljer ner med en mjukglass och sedan blir man lite förvånad över att man mår dåligt. Men den vane husvagnsägaren fruktar inget. Han har nämligen en porslinshink som leder ner i en påse, i vilken han kan göra sina behov bakom en papperstunn dörr!  Det är dax att gå tillbaka till husvagnen och ”göra kväll”. Detta gör man bäst genom att sätta sig i sin ”trädgård” med en fin drink a´la´vodka och varm blandsaft. ”Detta är livet” tycker semesterfiraren. Själv tycker jag att det påminner mer om en plågsam död. Saftdrinken blir 12 och det med rätta. Man kan nämligen omöjligen somna i bastuvagnen. Man måste helt enkelt däcka för att slippa vara vid medvetande en stund.

Morgonen kommer tidigt för husvagnsliraren. Klockan 04 vaknar han av att de första solstrålarna kittlar hans halvt medvetslösa kropp. Svetten klibbar, huvudet dunkar och världen är underbar. Synd att det inte finns någon kall dricka att skölja ner bakfyllan med kanske men snart är det kväll igen!

Vid detta laget har man kommit fram till det man kallar för ”kvalitetstid tillsammans”. Det innebär att man väcker sin partner. Tillsammans rotar man sedan igenom allt bagage man har med sig för att försöka hitta matchande träningsoveraller.  Helst blå och vita. Men huvudsaken är att de matchar. Sedan sticker man fötterna i matchande ”badskor” och beger sig mot de gemensamma duscharna. Det är fint att vara tillsammans. Vid duscharna står man sedan i kö för att komma till, släppa en polett i ett äckligt hål och fröjdas bland vårtor och könshår som simmar ikapp på golvet. Det ÄR fint att vara tillsammans! Sedan borstar man tänderna med sina husvagnsgrannar så att man kan prata skit om någon på marschen tillbaka till kastrullen. Allt sker med ett leende på läpparna eftersom det är görviktigt att ingen tror att man inte älskar sin semester. Tillsammans.

Väl tillbaka i vagnen konstaterar man att klockan nu är 07.30 och att det kommer att bli en varm dag. Faktiskt så varm att det är orimligt och olidligt att stanna på campingen. Man låser då husvagnen (i vilken man har en kastrull och ett par svettiga strumpor eftersom allt annat står i vardagsrumstältet utan lås) och beger sig till något ställe på vilket man kan andas. Gärna med ac. Helst frysdisken på ica.

Att det skulle vara mer avslappnande och förmodligen billigare att bara boka ett hotellrum med närhet till stranden eller helt enkelt stanna hemma med en kall öl i näven….det har aldrig slagit husvagnskungen. Det är inte möjligt. På semestern ska man vara tillsammans. Ute. Ifred.  Det är viktigt.

Jag kan med största sannolikhet säga att vi inte kommer att bli husvagnsgrannar någon gång inom en snar framtid. Jag har för mycket att leva för!

Posted in Blog | 5 Kommentarer

Att torktumla en kondom.

Som en torktumlad  kondom känner jag mig varje gång jag försöker mig på att åka buss i sommarvärme. Eller vinterkyla för den delen. Faktum är att dagens bussresor är både traumatiska och omtumlande på ganska många vis. Alla vis är äckliga. Jag tänkte ta upp en del av de äckliga saker som gärna drabbar en när man åker buss.

Åker man buss på sommarhalvåret kan man ge sig fanken på att man kommer att träffa på den berömda luftkonditioneringen som finns installerad i alla bussar idag. Varför den är det är ett mysterium. Ingen har någonsin upplevt att den fungerar! Det närmsta jag kommit en fungerande sådan var när en av dem andades lite ljummen luft på mig som ett sovande spädbarn innan den somnade igen. Så där sitter man på bussen och känner sig svettig och äcklig när man plötsligt inser att en människa av storlek XXXXXXL ämnar sätta sig bredvid en. Folk av storlek XXXXXXL får också åka buss! Givetvis! Jag invänder bara när de sätter sig PÅ mig. Eller rättare sagt, placerar ändan bredvid och 55 kg iskall, superklistrig hud på min kropp. Givetvis har människan linne på sig så att man riktigt får gosa in sig i det som påminner om trolldegen i farmors kyl när man var barn. Man slås av tanken att den säkert smakar likadant och plötsligt känner man hur ens själ kräks.

Nästa alternativ är lodisen (om du inte bara har en kvast i arslet utan även tillhörande snögubbe och blir uppriktigt upprörd av hur hemskt jag uttrycker mig om människor. Krysta. Det är inte på blodigt allvar) Lodisen stinker intorkad urin och gammal öl. Byxorna är med största sannolikhet inte ens byxor utan bara intorkad skit som antagit formen av ett par för korta jeans. Lodisen vill dessutom gärna konversera. Det verkar totalt omöjligt att ha någon form av hygienregler på bussar. Det är bara väldigt specifika saker man kan förbjuda. Att äta en korv är inte ok. Ska man äta på bussen får man välja något annat. Dock inte en glass med 3 kulor. Bara med två. Att ha med sig en bulldog är också ok. Men inte en nettohund. Det är mycket märkligt kan jag tycka. Lodisen vill hemskt gärna konversera. Han vill berätta om sitt liv och antar att du tycker att det är intressant. Lite som en bloggare faktiskt.

Det tredje som kan drabba en är fjortisen. Hon är på väg någonstans och har fått för sig att bussen är hennes flickrum eller badrum. Vant målar hon naglarna utan att kladda, sedan använder hon mascara, något som skulle göra mig akut blind för all framtid. Efter det sprayar hon sin billiga parfym i håret och övriga bussen med hårspray. Allt detta sker medan hon pratar i sin mobiltelefon så högt att alla på bussen drabbas av tinnitus. Hon skriker med sin gälla röst ”ALLVARLIGT ASSÅ JA SA TILL HON ATT HON ASSÅ INTE FICK SÄJJA DE TILL NÅNN ANNAN ASSÅ FÖR FAN SOFIA VA ARG JAG ÄR” bara för att sekunden senare väsa argt åt sina medpassagerare ”detta är faktiskt privat”.

Behagar man nyttja kollektivtrafiken under hösten och vintern drabbas man av ett helt annat problem. Nämligen Pia 45 år. Flerbarnsmorsa och kedjerökare. Hon reser tillsammans med sina 4 barn, Chewin, Zvannah, Catieh-lee, och Tvajjlajt. Sjöbodialekten är inget hon skäms över när hon ryar åt ungarna. Väntar man på bussen kan man vara säker på att hon går in i busskuren för att tända sin cigg. Minsta barnet ammas lämpligen under rökpausen. Pia är av den sorten som spolar fram  filmen när ”det är för mycket prat” och hennes definition av ”finklädd” är att man pryder foppatofflorna, som man har i flera olika par eftersom färgerna är så festliga, med små blommor, plåster och framförallt dödskallar. Omg vad häftigt det är tycker Pia.

Sitter man däremot redan på bussen kan man ge sig fan på att det inte finns en busskur. Pia står därför i regnet och röker sin gula blend. på sig har hon en dunjacka som riktigt suger åt sig vätan och röklukten för att sedan pusta ut den på alla när hon slänger sig ner i bussens enda lediga säte, gormandes över att det sitter en förbannad ungdom på HENNES barnvagnsplats. Pia har många ovänner. Pia vet inte varför men alla andra vet. Även folk som inte känner henne.

Sist men inte minst kan man drabbas av det mer oskyldiga, men ack så jobbiga fenomenet: Skolklass! Man har ont i huvudet efter en jobbig natt, man försöker memorera vad som står i boken…och plötsligt hör man ”om Kalle sätter sig bredvid tanten med det grå håret så sätter sig Lisa bakom mannen med skägg och Lovisa kan gå längst bak till kvinnan med dubbelhaka”. Plötsligt kryper en liten snordyvel i illgul väst upp bredvid en och genast börjar förhöret. ”Vad heter du? Varför gör du det?Vad står det i din bok?Min mamma heter Piaochminpappaheterlarsochjagharettegetmarsvinsomkanätamoröttertyckerduommoröttervadheterduuuu??. Barn i all ära men barn i flock kan kännas ganska besvärligt ibland.

När man slutligen stiger av bussen är man lika slut på energi som man var när man gick och lade sig kvällen innan. Man är svettig, luktar märkligt, och allt känns lite märkligt. Man har blivit en torktumlad kondom.

Posted in Blog | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.